---

 

 

 

 

Det finns en anledning till att jag inte kan sitta still och njuta av att göra ingenting och att jag alltid vill ha yttre stimulans - jag vill inte konfronteras med tanken av meningslöshet.

 

Jag kan avundas personer som följer serier eller som njuter av att ligga i soffan och kolla på film för det kan inte jag, det är som att kedja fast min hjärna i bältessäng och lämna den ensam i ett litet mörkt rum. Jag har försökt mig på mindfulness och det här med att "låta tankar komma och gå, utan att ge dem någon mening" det har slutat i panikångest.

 

 

När jag känner att jag är eller det jag gör är betydelsefullt blir jag nästan hög på livet och det är underbart, men baksidan är att känslan också är lika stark åt andra hållet - när jag känner att jag inte bidrar finns det ingen mening med någonting alls.