Vi är framme vid slutet av 2017 och jag vill ta tillfället i akt att lyfta en grupp människor som är sådana otroliga kämpar, vi som lever med diabetes typ 1.

Jag har levt med min diagnos i 15 år och inte en enda dag har jag kunnat lägga den åt sidan och bara fått leva ett friskt liv, inte en enda dag…

När jag blickar framåt och försöker se ljuset i tunneln inser jag att jag kan gå hur långt som helst, men ljuset kommer inte dyka upp. Att leva med diabetes är som att varje dag tvingas upp i boxningsringen och veta att du aldrig kommer att nocka din motståndare, du går upp för att kämpa dig igenom ronden, allt för att få gå en rond till, och en till - i en match som aldrig tar slut och där ditt bästa utfall är att åka på så lite stryk som möjligt.  

Och nej, vi har inte ätit för mycket socker - vi har ett organ som inte fungerar, en kropp som har valt att angripa sig själv. Vi har inte fått läsk i nappflaskan som barn och vi har inte levt början av våra liv på godis och snabbmat. DET ÄR VARKEN VÅRT EGET ELLER VÅRA FÖRÄLDRARS FEL ATT VI BLEV SJUKA.

Jag har efter 15 år fortfarande inte accepterat sjukdomen helt och det har fått sina konsekvenser. När jag fick diagnosen bestämde jag mig för att den aldrig får bli en ursäkt för någonting alls, jag är precis som alla andra - det har bara gjort mig sjukare. När mitt diabetesteam försökt få mig att se saken för vad den faktiskt är har jag stängt av, dem har pratat med en vägg.

-”skulle du gå upp på canceravdelningen, rycka upp patienterna ur sängen och tvinga iväg dem att hantera livet som dem vore helt friska och inte låg i behandling och svingades mellan hopp och förtvivlan?”

-”nej, dem är ju sjuka, på riktigt”

-”dem har under en tid fått förlika sig med tanken på att dem kanske inte klarar sig, dem kanske dör. Chansen är dock relativt stor att dem överlever och efter ett tag friskförklaras. Du, du har en sjukdom med garanterad dödlighet om den inte behandlas och du vet att den där friskförklaringen inte kommer att komma. Du ÄR sjuk och du kommer att vara det tills forskningen hittar ett botemedel eller tills du låter sjukdomen vinna över dig”

-”fast det är inte samma sak, dem är sjuka.”

Har ni försökt prata med en sten någon gång? samma resultat får de personer som försökt få mig att acceptera min sjukdom.

Vi får inte ens stänga av när vi sover. Vi kan inte ligga kvar i sängen halva dagen efter en kväll på stan och vi kan aldrig ”släppa loss” helt, vi måste alltid ha kontroll.

Går jag på stan ser man inte vid första anblick en person med en kronisk sjukdom, om man inte ser min sensor. Man ser inte livet bakom: vakna-blodsocker-beräkna doser i förhållande till frukost-spruta1-spruta2-blodsocker-mellanmål-spruta3-blodocker-beräkna doser till lunch-blodsocker-sputa4-blodsocker-måste börja justera doserna inför kvällens träningspass-blodsocker-mellanmål-spruta5-blodsocker-blodsocker-träna(om mina värden tillåter det, annars får jag avstå)-blodsocker-ev.mellanmål-blodsocker-beräkna middagsdoser(hur hårt tränade jag, hur mycket kolhydrater, när ska jag sova)-spruta6-middag-blodsocker-spruta7-blodsocker….

Varje dag, året runt, utan paus.

Nu får jag det att framstå som om vi skulle vara offer för omständigheterna, men tvärt om – vi lever med detta och gör det oftast utan att omgivningen märker av det. Vi kämpar bakom kulisserna och vi kan och vill leva bra och fina liv, vi får bara jobba extra hårt för det.

DÄRFÖR ÄR VI SÅDANA HJÄLTAR.